En stilfull guide till arkitekturen

Som namnet antyder omsluter sekelskiftesstilen de båda decennierna runt århundradeskiftet mellan 1800- och 1900-tal. Stilen avlöste en vurm för tysk och fransk nyrenässans.

Under den här perioden blev det allt vanligare att byggherren ritade sitt hus själv. Det förde med sig en blandning av olika tiders arkitektoniska element, ofta i en och samma byggnad. Fasaden var ofta av natursten eller tegel och ju högre standard ett hus hade, desto mera dekorerades fasaden.

Byggnaderna gavs ett uppåtsträvande uttryck, något som ofta förstärktes med hjälp av branta trappgavlar, tinnar och torn. Andra typiska element i sekelskiftesstilen är brutna taksilhuetter och asymmetriska fasader.

Eftersom den elektriska belysningen ännu bara var i sin linda, blev ljusinsläppet en av de viktigaste faktorerna vid byggandet. Fönstren blev därför både stora och många. Åtskilliga av de mest påkostade husen fick burspråk och ibland även hörntorn. Dessa kunde sträcka sig över flera våningar för att avslutas ovanför taknocken.

Balkongräckena i smidesjärn var ofta rikt dekorerade. Deras placering avslöjade för förbipasserande betraktare vilka som var byggnadens viktigaste rum ut mot gatan.

Uppvärmningen av hus och lägenheter skedde genom kakelugnar och vedspisar. Kakelugnen speglade rummets karaktär. En mörkare ugn placerades ofta i herrum och matsal, en ljusare fanns i salongen och i sovrummen stod ofta vita ugnar. Väggpanel och snickerier var genomgående mörka. De var ofta målade för att efterlikna mahogny eller ek. Dörrfoder, bröstpanel och spegeldörrar förekom i skilda utformningar både i paradvåningar och enklare hus.

Jugendstilen spreds mycket snabbt i början av 1900-talet och dominerade efter hand arkitekturen i hela Europa. Stilen kallades Art nouveau (“Ny konst”) i Frankrike efter butiken Galerie d’Art Nouveau i Paris. I England använde man endera beteckningen Modern style eller Liberty style. I Sverige antogs det tyska namnet Jugend för stilen. Ordet betyder ungdom på tyska och namnet signalerade uppbrytande, radikal förnyelse och ungdomlig friskhet.

Arkitekter och formgivare hade nu hunnit tröttna på nybarock, nyrokoko och nyrenässans. Det fanns istället en fascination för det växande och ung- domliga. De välvda linjerna hos ett träd, blombladen hos en ännu sluten knopp eller formen av en fjärilsvinge gestaltades som stiliserade ornament och bröt genom sin organiska utformning helt med den tidigare formrepertoaren.

Jugendstilen var inte bara en ny byggnadsstil, utan också en hel estetiserande filosofi med tankar om en vackrare tillvaro för alla. I tiden låg också att formgivarna arbetade gränsöverskridande och inte längre höll sig till ett område och ett material.

Två svenska exempel är Ferdinand Boberg som inte bara ritade hus utan även formgav möbler, textilier, glas, keramik, silverföremål och kakelugnar, och hans kollega Carl Westman som kompletterade husritandet med ett betydande konstnärsskap inom målning och teckning.

Avskalad, stram och geometrisk är tre ord som sammanfattar det vi idag kallar för 20-talsklassicism.

Kritiken mot den sirliga jugendstilen växte sig efter hand allt starkare och gav upphov till en motreaktion. Många tongivande arkitekter ville nu återgå till en mera saklig arkitektur. Man fann förebilder i Beaux-Arts-arkitekturens nyantika byggnader som präglat de större europeiska städerna vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I jämförelse med nyantiken blev dock denna nya våg av klassicism mera avskalad, stram och geometrisk.

Fasaderna dekorerades sparsamt med få men genomtänkta utsmyckningar, exempelvis girlanger eller rosetter. Putsen var ofta gul, rödbrun eller grön och fasaddetaljerna målades i en avvikande färg som vitt eller ljusgrått.

Mindre burspråk var vanligt förekommande. Fönstren var stora och bestod vanligen av två bågar delade i sex rutor, ursprungligen av handgjort glas. Lunettfönster eller runda fönster placerades ofta på husgavlarna.

Det viktigaste i fasaderna var inte längre de enskilda elementen utan istället den sammantagna upplevelsen av lugn och harmoni. Inredningstrenden var elegant med möbler i ljusa träslag. Konsthantverkets ideal snappades upp av masstillverkningsindustrin och husgeråd började tillverkas under parollen ”vackrare vardagsvara”.

Stilen blev populär i hela Norden och kallas även ”Swedish grace” eller ”Nordisk klassicism”. Den utgör i mångt och mycket en naturlig brygga mot den kommande funktionalismen.

”Formen följer funktionen” var ett begrepp som användes redan vid sekelskiftet, men fick internationell genomslagskraft inom arkitektur och design först på 1930-talet. Idén att formen måste underordna sig funktionen återspeglas kanske allra tydligast i arkitekten Le Corbusiers välkända tes “Huset är en maskin att bo i”.

De funktionalistiska idéerna omfattade allt från arkitektur och stadsplanering till formgivning av både möbler och bruksföremål. En tydlig vision om att skapa bättre levnadsvillkor för alla människor fanns inbyggd i funktionalismens tankestoff.

Den 16 maj 1930 arrangerades Stockholmsutställningen, där det senaste inom arkitektur, form och inredning visades upp. Budskapet var tydligt: det som var praktiskt var också vackert. Arkitektur och möbeldesign skulle först och främst fylla sin rent praktiska funktion. Dessutom skulle de olika bitarna vara massproducerbara så att de var ekonomiskt överkomliga för gemene man.

Den nyskapande arkitekturen var uppbyggd av grundläggande geometriska former, cylindrar, kuber och släta block, etcetera. Husen fick slätputsade, ljusa, odekorerade fasader, platta tak och rejält tilltagna fönsterpartier utan spröjs. Fönstren placerades fritt över fasaden, ibland som fönsterband eller över hörn.

En ny typ av flerfamiljshus såg dagens ljus och de så kallade ”smalhusen” började byggas. De kom att ligga till grund för det svenska bostadsbyggandet under 1930- och 40-talen. Smalhusen var, som namnet avslöjar, smala (8-10 meter djupa) för att släppa in mycket ljus i lägenheterna. Samtidigt var de billiga att bygga och därmed också att bo i.

Funktionalismen, eller kort och gott ”funkis”, var snart på var mans läppar vare sig det handlade om möbler i böjträ, praktiska serveringsbord eller putsade lådhus med stora fönsterpartier.