I Maries inredningsvärld finns bara en enda superdesign för varje utrymme; en specifik plats för varje vas, en utvald väggnyans för varje rum, ett enda träslag som endast just det, kan ställa kaoset i ordning.
– Jag ser ett föremål och vet exakt var det ska vara. Och sedan har jag väldigt svårt att släppa det, för jag vet att jag har så förbaskat rätt, säger Marie och skrattar åt sig själv. För hon vet att inte hela omvärlden ser vad hon ser, i sina huvuden.
– Om jag står framför något som ska inredas, skissar jag upp allt i mitt huvud i en tredimensionell vision och flyttar sakerna fram och tillbaka, byter färger och former tills jag ser hur allt går ihop och jag känner i magen att det är rätt.
Den inre vissheten leder ibland till diskussioner. Som när Marie nyligen inredde tech-huben HETCH:s nya kontor i Prismahuset nere i hamnen. Diskussionen rörde sig då om 50 vintagestolar återvunna från en folkpark.
– Det var bara jag som såg hur coolt det skulle bli med de där gamla stolarna, de är så fina – och i kombination med allt det nya därinne i Prisma – det skulle bli fantastiskt.
Stolarna står på plats där i dag. Hon har även inrett den stora loungedelen på bottenplan på temat miljömedvetenhet med vintagemöbler, mattor och gardiner. Satt gröna träd i stora återbrukade träkar. Och just nu tillverkar hon betongbord av marmorkross.
– Jag är så ödmjuk inför uppgiften att inreda Prisma. Det är verkligen en ära att få inreda något som tusentals människor kommer att få uppleva, säger hon.
Maries kärlek till inredning väcktes redan i barndomen, när hon och systern Susanne lekte på Kulturen i Lund i skuggan av Domkyrkan, på den gamla bilgården på baksidan därhemma och i farmors hus, där allt var från en svunnen tid.
– Jag har inrett och sytt från början i mitt liv. Jag visste bara inte då att det kunde vara ett yrke.
Formerna och färgerna som rör sig i hennes huvud kräver sitt uttryck.
– För mig är inredning en konstform. Men det kan också vara väldigt ytligt. Inredning har blivit lite av en hysteri, på hussajterna ser allt nästan likadant ut numera. Det blir icke-personligt och väcker inga känslor. Jag önskar att folk vore mer personliga, mer anarkistiska, det är min vädjan till alla. För inredning ska kännas. Det ska vara upplevelse för de som kliver in, säger hon, för dagen hänvisad till uterummet hemma i huset i Höganäs. Covid-19 har förflyttat de äldsta barnen till hemstudier. Men lokaliseringen hindrar inte hennes aldrig sinande skisser på inredning.
– Jag gillar att ta mig an stora och öppna projekt. Därför är det kul att göra produktkataloger; att med ett visst antal möbler skapa ett rum som inte finns. Det är nästan som teater. Jag bygger upp en miljö som känns i magen.
Många stora projekt har hon tagit på sig genom livet. Men största av dem alla är Palazzo Chirillo i Termini Imerese på Sicilien. Över 300 år gammalt, 450 kvadratmeter stort, 32 meter långt, med fem balkonger, tre ytterdörrar, en port – och stora renoveringsbehov.
Tittarna har kunnat följa Marie, maken Bill och de fyra barnens resa med palatset i TV-serien ”Husdrömmar på Sicilien”. I sommar sänds nya avsnitt. Vad som ska hända då vet ingen, inte ens Marie. Men hon ser fram emot att frilägga ett hemligt rum som de hittat i källaren.
– Det ser nästan ut som ett litet kapell därinne, kanske har man hållit hemliga mässor där? Vi måste ta reda på mer om husets historia – och gräva bort jorden som ligger där.
För någon har tippat stora mängder jord framför en vägg i det lilla kapellet.
– Vad döljer jordhögen? Det ska finnas en hemlig tunnel till stadens Domkyrka från Palazzo Chirillo. Kanske finns den bakom högen? Vi längtar efter att ta reda på det, säger hon entusiastiskt.
Kärleken till hus har följt henne hela livet, speciellt gamla kåkar.
– Jag älskar historia och för mig är husen en del av historien. De berättar någonting, samtidigt som de är vackra. Därför vill jag gärna bevara så mycket som möjligt och helst inte ersätta det gamla med nytt. Gamla fönster är finare än nya, träfönster är finare än aluminium. Men jag är ingen extremnörd som måste ha linoljefärg och originaltoaletter från 1800-talet.
Inte heller strävar hon efter stram perfektion, utan varje hus och inredning får tala för sig.
– Det är fint när man ser märken i inredning, att ett golv har använts eller åldrats. Det är som med rynkor. De kommer – och det får de ju göra. Det finns en historia i det.
Hon och Bill har ägt många olika slags hus från olika epoker, berättar hon. I varje hus har de hittat lösningar efter sin budget.
– Vi hade ett 70-talshus och ville ha nya golv men vi hade inga pengar. Så vi köpte vanlig råspont, 22 millimeter tjockt, och målade det vitt. Det blev jättebra. Inredning handlar inte om pengar, ett snyggt golv behöver inte vara så tjockt eller dyrt.
Marie är född i Viken och uppvuxen i Höganäs. Hon vet inte om hon kommer flytta till Palazzo Chirillo i framtiden.
– Jag hade gärna bott där ett tag, speciellt nu efter en lång vinter i Sverige. Men jag är mest så väldigt tacksam över att vi kan ha det huset. Vi har också jobbat väldigt hårt, säger hon och funderar:
– Jag tror att anledningen till att jag ger mig på så mycket, alla dessa stora projekt, beror lite på att jag fick cancer 2013. Jag är frisk nu, men hela min värld rubbades av den upplevelsen. Jag vill, så mycket jag kan, maxa tiden jag har här på jorden.
