Tillbaka till startsidan

En spirituell dimension

Den yttersta delen av Kullahalvön handlar för de flesta om de olika byarna längs den karga kustremsan. Den som i stället väljer att kliva upp på hästryggen för att utforska halvöns inre kan se fram emot äventyr längs urgamla stråk, långt bort från allfarlederna.

Alla vet var Kullahalvön tar slut. Men var börjar den egentligen? Svaret på den frågan kan man närma sig genom att dra ett streck på kartan från Helsingborg till Ängelholm. Grovt räknat är allt land väster om det strecket vad vi kallar Kullahalvön.

Här, där vårt tänkta streck genomkorsar landskapet, är Skåne kanske som allra mest skånskt. Det låglänta slättlandet prickas av byar mellan bördiga odlingsfält, och längs kusterna dominerar flacka strandängar och lättjefullt utsträckta sandstränder. Allt andas idyll.

Men ju längre ut mot Kullahalvöns spets vi färdas, desto mer utmanande och bångstyrigt blir landskapet. Allra längst ut, där vägen tar slut, har elementen format halvön till ett kargt finger av sten, trotsigt utsträckt mitt i det otämjda Kattegatt. Det är ett finger som pekar ut vägen mot äventyret. Det finns till och med en tändande gnista på själva fingertoppen, i form av Kullens fyr.

Hur upplever man då det vilda Kullaberg på bästa sätt? De allra flesta väljer det enkla svaret på den frågan – genom att besöka de olika orterna som balanserar på gränsen mellan hav och land härute. Insprängda i det dramatiska landskapet som ädelstenar i gnejs lockar Mölle, Arild, Lerhamn och Skäret till besök och boende i en fantastisk natur.

Mer än kust och hav

Men det finns så mycket mer att uppleva härute än kusten. Det allra mesta av marken bortom Arild ingår i Kullabergs naturreservat. Den som lämnar havet bakom sig för att titta närmare på reservatet kommer snart nog att uppslukas av vidsträckt skogsmark. Ibland är naturen här öppen och leende med pelarsalar av bok, men den kan också vara mörk och hemlighetsfull med en närmast djungelliknande vegetation där sly och vildkaprifol kämpar om utrymmet under trädkronorna.

Allt andas stillhet och tystnad, men då och då kan man höra ljudet av annalkande hästhovar och få se hur en litet led av ryttare dyker upp på någon av de grusvägar som genomkorsar skogen. Först i ledet rider ofta Kristine Barner. Hon driver Kullabergs Islandshästar sedan lång tid tillbaka och känner varje väg i området utan och innan.

Kristine hör till det fåtal människor som har sin favoritsysselsättning som yrke. Den som frågar henne om hur mycket arbete hon lägger ner får till svar att hon inte har några arbetstimmar – hon har ett liv. Ridning, och då speciellt på islandshästar, har varit en del av hennes tillvaro sedan barnsben. Efter att ha arbetat i Afrika bestämde sig hennes pappa för att familjen skulle flytta tillbaka till Danmark och skaffa en gård med allehanda djur. I utbudet ingick ett gäng islandshästar och sedan Kristine som sexåring steg upp i sadeln har hon egentligen bara varit ur den under korta perioder.

- Det här är min drog, ler hon.

Efter ett antal vändningar där siktet ursprungligen var inställt på ett jobb som veterinär hamnade Kristine Barner i Sverige 1995, och började 1997 att erbjuda ridturer på Kullaberg. Det hela var tänkt som en sidosyssla medan hon funderade på vad hon egentligen ville göra.

Efter hand gick det upp för henne att det hon allra helst ville göra var precis det hon redan gjorde, och därefter har det varit raka spåret - om man nu kan tala om raka spår i ett snårigt naturreservat. Många av de vindlande leder man rider på har urgamla anor och har en gång i tiden förbundit gamla boställen.

En spirituell dimension

Som mest har Kristine haft tjugofem islandshästar att tillgå, men numera är det ett tiotal som gäller.

- Annars finns det inte tid nog för att hålla varje häst på topp, säger hon.

Samspelet mellan häst och ryttare går att driva långt, menar Kristine, och lägger till att just islandshästen kanske erbjuder störst möjligheter i det avseendet.

- Det är en väldigt ärlig ras, den har nära till sina instinkter och blir på det viset lättläst. Och så är islandshästar lagom höga för att man skall få ögonkontakt med dem!

Turerna som görs är oftast av kort karaktär. Hästvalet anpassas efter både nybörjare och erfarna ryttare. Kanske populärast är att rida en fyratimmars tur som knyter ihop land och hav, då den inkluderar ett besök med fika eller lunch inne i Mölle.

Att Kristine valde Kullaberg för sin verksamhet var ingen slump.

- Jag tål inte platta landskap, jag vill ha berg och skogar. Och vyer!

De önskemålen möts till punkt och pricka ute på den äventyrliga sista fingerleden på Kullahalvön, och Kristine Barner ser till att dra full fördel av det.

-Det är godis för själen. Jag är ingen religiös människa, men det finns en spirituell dimension i att rida ut på reservatets stigar. Allt blir plötsligt självklart, man kan nöja sig med att bara andas – och släppa resten.